Verser på svenska

Älskad – saknad
Med djup saknad
I tacksamt minne bevarad
Djupt sörjd
I kärt minne bevarad
Sov i ro
Vila i frid
En sista hälsning
Tack för din kärlek

En människa är lik en fläkt,
hennes dagar som en försvinnande skugga.
(Ps. 144:4)

En människas dagar äro såsom gräset.
När vinden går däröver, är det icke mer.
Men Herrens nåd varar
från evighet till evighet.
(Ps. 103: 15-17)

Bred dina vida vingar o Jesus, över mig
och låt mig stilla vila i ro och väl hos dig.
(L. Sandell)

När dagarnas tal är fyllda skärs väven från bommen ner.
Och livets skiftande öden kan aldrig ändras mer.

Att dö är seger, inte nederlag.
Det lyser över bergen.
Natt har blivit dag.

Det finns en tro, som bär igenom allt.
Det finns en kärlek, som oss aldrig sviker.
Det finns ej natt, som ej morgon når.
Det finns ej död, som ej till liv uppstår.
(Z. Topelius)

Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.

Nu hjärtats frid ej störes av världens oro mer,
ty du har funnit landet där solen ej går ner.

När krafterna långsamt domna
och ögat sin glans har mist,
hur skönt att från allt få somna
och vilan finna till sist.

Det kom en stilla vind
och smekte ömt din trötta kInd.
Liksom ett ljus som blåstes ut,
din levnadsdag har nått sitt slut.

Stilla står jag vid portalen ännu intet vet.
En gång öppnas stjärnesalen allt blir evighet.

Här vi på andra stranden står,
då oss sorgens budskap når.
Som blommans soldröm är livet kort,
den Gud älskar han kallar bort.

Livets dag till afton gått. Hjärtat nu sin vila fått.

Låt oss minnas de soliga dagar då sorg
och smärta oss fjärran var.
Låt oss minnas de glädjedagar
då vi alla tillsammans var.

Sakta sänkte sig natten ner
världens oro ej når dig mer.
Hjärtat brustit i livets strid
slumra, slumra i evig frid.

Verksam men stilla levde du din tid.
Stilla gick du in i evig frid.

Sakta kom döden, den kom som en vän,
den räckte dig handen, du fattade den.

Mitt hjärta kan ej glömma
den jag djupast älska lärt.
Du skall sova ljuvt och drömma
om ett möte – dyrt och kärt.

Så vila i frid, ty dagen är slut;
det redbara hjärtat har somnat.

Ett strävsamt liv har slocknat ut,
en flitig hand har domnat.
Din långa arbetsdag är slut,
ditt trötta huvud somnat.

Det var din kärlek, den evigt höga
som speglar sig i en moders öga.
Och därför känns som en sol gått ner
när detta öga ej strålar mer.
(Z. Topelius)

Tack för vad du givit,
tack för vad du var.
Tack för ljusa minnet som du lämnat kvar.

Någostans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly.

Frid viskar träden kring hemmet du älskat.
Farväl bugar blommorna du vårdat så ömt.
Tack kvittrar fåglarna som var morgon dig hälsat.
Tyst viskar vinden farväl.

Blott en tid, så kort, så ljuv, fick du hos oss vara.
Nu du har ditt hem hos gud i hans himmel klara.
(J. Rundt)

Du går ifrån oss men är ej borta.
I våra tankar du lever kvar.

Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel,
som för dig bort från kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom skymningsgräset.
(P. Lagerkvist)

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.
(P. Lagerkvist)

Du älskade oss alla och ville oss väl.
I vårt minne du lever, du finns alltid kvar.
Tack för allt.

Det susar av sorg kring stugans trän.
Det viskar farväl från tegens ren.
Kring hemmet du älskat nu vemod står.
Vi viska tillsammans, farväl, farväl.

Tårar falla, ödmjukt sakta, i de spår du lämnat kvar.

Barnasmekning och barnakyss
voro din värld, du lilla,
men till barnahimlen nyss
gick du så ljuvligt stilla.

Så liten plats en människa tar på jorden,
mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Ditt goda hjärta och glada lynne,
hos oss skall leva i tacksamt minne.

En gång blir allting stilla en gång får allting ro.

När jag blir trött av levnadsåren,
och tanken, handen ej orkar mer.
När ögat knappast ser den sköna våren
och foten ingen stadga mer ger.
Då vill jag gärna stilla drömma,
och jordelivets alla mödor glömma.

Alltid så hjälpsam och vänlig du var.
Så vill vi alltid dig minnas, tack för vad du oss gav.

Tack för det vackra minnet du lämnat kvar.

Med fyllda segel i soluppgången
min farkost glider till fjärran land.
Där väntar vilan, där tonar sången
där somnar vågen vid vänlig strand.

Tack för allt du oss har skänkt
för oss du strävat, på oss du tänkt.
Vi hann ej säga dig farväl,
ty döden kom så fort.
Men låt oss säga dig vårt tack
vid evighetens port.

Tack för allt du gjort och velat.
Tack för kärlek stor vi fått.
Och förlåt oss vad vi felat.
Var välsignad och sov gott.

För oss skall din godhet och kärlek
en strålande ledstjärna bliva.
Ty största glädjen i livet,
du fann i att hjälpa och giva.

Far har räckt ut handen mor har fattat den.
På den andra stranden mötas de igen.

Nu sjukdom och oro ej mer gör dig illa.
Hur mycket du lidit vi nog ej förstått.
Men tåligt du kämpat och vilan du fått.

Herre du vet när våra dagar är räknade.

Stilla sörjer gården,
tyst svärar minnena på vägarna du gått.
Det går en hymn från markerna som stått dig nära.
Det går ett tack, ett hjärtats tack från dina kära.

Alla länkar brista allt vi måste mista.
Endast ett står kvar minnet av det du var.

Den största lyckan är utan ord
och stum den bittraste smärta.

Ditt minne lever, det kan ej jordas,
det kan ej gömmas i stoft och grus.
Nej det skall leva i fågelsången
i blommors doft och i vindens sus.

Så hastigt du rycktes ifrån oss bort.
Från livet till döden är steget kort.
Ditt minne vi aldrig skall glömma.

Så sakta, så stilla du tynade bort.
Vi stod vid din sida så hjälplösa blott.
Oändlig saknad är allt som finns kvar.
Vi tackar dig, för allt som du gav.